torsdag 17 februari 2011

Ett eget ordspråk

Som alla andra människor vill jag lämna efter mig någonting till världen, efter min eventuella bortgång. En av dessa saker som jag ämnar lämna efter mig är åtminstonde ett ordspråk, därför tänker jag en del på just ordspråk.
I alla fall. Idag kom jag på ett litet eget ordspråk. Något att fundera över, över ett glasvin, men ha överseende, annars kanske det går över huvudet...touretts.  Eller hur det nu stavas. Nåväl, här kommer mitt egna lilla ordspråk.

Du petar inte i maten ifall du känner kocken

måndag 14 februari 2011

Bandit Rock har illusioner

Vanlig fredag i Piteå.
Jag kollar tv och lagar mat.
Moa stickar, vilket är ok så länge hon inte stickar permanent...hahahahahaha....hmmm.
I alla fall går en Bandit Rock-reklam på, de hävdar att de spelar vad de vill, problemet är bara att de inte gör det.
Vill Bandit Rock spela Nickelback 155 gånger om dagen? Antagligen inte, men så ser deras verklighet ut.
De kan inte spela klassisk musik, inga italienska valhorns-solo här inte.
De kan inte spinna en schysst Talib Kweli and Mos Def is...Black Star-vinyl på 11:an.
De kan inte få för sig att spela Slagsmålsklubben baklänges, eller doggystyle som jag kallar det. Höhö. De är den mest begränsade av musik-kanaler, som spelar rock som inte är tillräckligt rockig för riktiga "rockers". De är begränsade, de är enfaldiga, och spelar musik till en publik som inte finns förutom i dessa fickor av 90-tal där killar fortfarande tar anabola och har nygjorda tribaltatueringar. Ingen vill lyssna på Nickelback, alla vill bestämma själva. Välkomna till 2000-talet, ni radiofånar.

Östafrikaner läser inte modebloggar

Sverige är ett invandrarexperiment som gått snett på många sätt, med hela områden av vissa kulturer isolerade från andra och så vidare. Med kultur- och religionskillnader och hederlig gammal klassisk "de ser inte ut som oss och därför tänker de ta våra pengar och barn"-mentalitet. Men en sak har det fört med sig, de olika och diversifierade invandrarstilarna. Så klart juggarna i träningsoveraller, så klart. Hur denna samling nationaliteter ständigt kan går runt i träningskläder, få fram några av världens bästa idrottare men ändå ha ett sådant kärleksförhållande till alkohol och cigaretter är ett mysterium. Eller en myt. Så klart även mellanöstern-mannen i den tighta rosa skjortan och backslick, så efter sin tid att de ifall de fortsätter kommer bli före bara genom modets underliga cykler. Så klart detta.

Men de jag har mest respekt av, mest för deras ihärdigande strosande runt urbana miljöer, men även för deras klädstil är medelålders män från Östafrika. Etiopier. Eritraner (?), men främst somalier. Dessa män kommer från ett land olikt vårat. En kultur som fortfarande inte blivit sandpapprat och nedblästrat av den västra kulturbomben som kallas media, eller så föreställer jag mig det. Vi börjar med färgval. Här har modet varierat från lätta pastelfärger till neon till svart-vitt, vitt-svart regnbågens alla färger, lila-gul-grön-orange och så vidare tills skiten börjar om igen, men detta är ingenting som besvärar den östafrikanska mannen. Han sitter under sin korkek och luktar på blommorna, kunde inte bry sig mindre om de underliga människorna i underliga kläder som så besvärat rycker i armar och läser sina utländska magasin. Den östafrikanska mannen jobbar med färger som slutat vara färger för 20 år sedan. Den östafrikanska mannen jobbar med gammal sjukhusgrön, knappt-orange, uråldrig brun. Färger där färgen verkar ha runnit ur plagget i fråga och lämnat efter sig en skugga av dess forna jag. Han trivs i det, kanske är det skönt för en människa som måhända växt upp i våra turistbroschyrers grälla föreställning av Afrika. Bara slippa alla färger ett tag, bo i ett färglöst land och äta färglös mat.

Plagget i fråga som dessa icke-färger präglar? Så klart kostymen, så klart. Men inte vilken kostym som helst, nej! Här måste rätt vara rätt eller i detta fall måste rätt vara ett fuck you finger till såväl modemedvetna som bloggare samt skräddare. Nu pratar vi den för stora kavajen på bredden, helst med axelkuddar som sitter på armbågen, samt de för stora kostymbyxorna på längden, så att byxorna måste sitta ett par centimeter under hakan. Vi börjar med det som så klart först måste adresseras: Varför denna konstiga kombination? (Samt, ifall du väljer överkurs: Varför alltid vit skjorta?). Svar: Jag vet inte, men jag skulle gissa att det är en fråga om prioriteringar här i livet, och afrikanska män satsar mer på familjen och upplevelser, likt en kristdemokrat, än kläder. Det billigaste alternativet är därför second-hand och det absolut billigaste en kavaj och byxor i en storlek som ingen kan ha, i en färg som ingen vill ha.

Vi går över till frågan om vad har detta för praktiska fördelar.
Förutom att klädbudgeten så vitt jag kan se mest handlar om att köpa ett par schyssta läderskor och bra strumpor, och därför är betydligt mindre än den genomsnittlige invånaren i Sverige, så ser det alltid väldigt svalt ut. Denna outfit skulle kunna beskrivas som ett mindre tält, som skyddar mot solen och värmer mot kylan. Det finns också många fickor i olika storlekar för många saker i många storlekar vilket kan vara bra ifall du gillar sådana. Men främst visar det på ett förstånd som är såväl upplysande som fint. När vi andra springer runt och skriker, drar oss i skägget och slänger kreditkorten runt omkring oss sitter den östafrikanska mannen och stirrar lugnt. Kanske kommer detta att förändras, kanske kommer den östafrikanska mannen att anpassa sig. Men vem vet, om 20 år kommer kanske detta unikum fortfarande sitta och lukta på blommorna under anti-kommersialismens korkek.

Ambitionsnivån i den svenska glesbygden


Kamrater. Återigen dags att skriva bok offentligt. Dela med sig. Utveckla. Eller som vi så gärna gör här uppe i Norrland, avveckla. Jag skriver just nu från min väldigt fina lägenhet i centrala Piteå. Centrala Piteå som ligger på ett ungefär 150 mil+ från det Göteborg som jag avskyr så mycket att vara i men lätt längtar tillbaka till. Centrala Piteå tänker ni, måste vara flådigt. Det måste vara en glamorös tillvaro. En korsning mellan Kaspar i Nudådalen och Stureplan. Tyvärr. Centrala Piteå är tyvärr inte alls så roligt. En busstation, din vanliga samling svensson-butiker och ett par restauranger. Men vi befinner oss trots allt norr om polcirkeln så vad göra?

Sova. Sova är vad som är det absolut lättaste att göra här. Det är lätt att gå runt i södra Sverige och klaga över vintertrötthet. Jag väljer så klart att skratta åt det. På en lätt promenad till biblioteket för att hyra gasolkök, då biblioteken i Norrland märkte att de inte fanns någon publik för böcker började de låna ut hushållsgeråd istället, så var temperaturen -22. Fahrenheit, haha. Nä. Celsius. För övrigt förstår jag inte riktigt varför temperatur mäts i grader då det egentligen är något som förbehålls geometrin men det är ett annat kapitel i livets långa bok som kanske borde heta: Naturvetenskap - Den logiska och empiriska vetenskapens påhitt och lögn och sökandet efter en väg för alla. Eller något. I alla fall. Här gör jag radbrott och så fortsätter vi sedan. Hämtar lite kaffe. Tar en tuplur. Vad ni där ute än gör. Möts nedanför. Bild av slumpvis googlad bild får underhålla.
(Computer Snake-sökandet gav denna lilla bild. Själv hoppades jag på en lagom naken brittisk man)
Ah. Välkommen tillbaka. Vi kör på igen. Tar fart. Går på mål. Alltså, jag och min lilla flickvän, som jag från och med nu kommer kalla Lillen då det är vad jag kallar henne 95% av alla gånger jag pratar med eller om henne, är alltså på väg till biblioteket. Kallt som fan, mörkret har redan börjat lägga en viss slöja över horisonten, och det slår mig plötsligt: Anledningen till att det går så dåligt för Norrland, ifall vi utgår från det utan att titta närmare, är att kylan och mörkret dödar ambitioner.
En människa som är frusen och trött, och dessutom lever ett mullvadsliv men en pannlampa fastskruvad i pannan sex månader om året kan inte ha ambitioner. Eller i alla fall så är det svårt att ha ambitioner. Det finns alltså bara sex månader i Norrland då det finns tid att tänka storslagna tankar. Vilket inte räcker.

Jag orkar till exempel inte göra en kortfilm där jag går runt i Pite Centrum och visar alla sevärdheter för familj och vänner som eventuellt finns kvar någonstans i södra sverige. För att det inte går att göra något sådant. Istället hamnar ens val allt för ofta att göra minsta möjliga och nöja sig med det.Våran fantasi är hotad av klimatet, och klimatet är hotat av våran fantasi.

Skitkass text men ibland måste du bara börja skriva för att komma igång. Hej Schweiz.