Sverige är ett invandrarexperiment som gått snett på många sätt, med hela områden av vissa kulturer isolerade från andra och så vidare. Med kultur- och religionskillnader och hederlig gammal klassisk "de ser inte ut som oss och därför tänker de ta våra pengar och barn"-mentalitet. Men en sak har det fört med sig, de olika och diversifierade invandrarstilarna. Så klart juggarna i träningsoveraller, så klart. Hur denna samling nationaliteter ständigt kan går runt i träningskläder, få fram några av världens bästa idrottare men ändå ha ett sådant kärleksförhållande till alkohol och cigaretter är ett mysterium. Eller en myt. Så klart även mellanöstern-mannen i den tighta rosa skjortan och backslick, så efter sin tid att de ifall de fortsätter kommer bli före bara genom modets underliga cykler. Så klart detta.
Men de jag har mest respekt av, mest för deras ihärdigande strosande runt urbana miljöer, men även för deras klädstil är medelålders män från Östafrika. Etiopier. Eritraner (?), men främst somalier. Dessa män kommer från ett land olikt vårat. En kultur som fortfarande inte blivit sandpapprat och nedblästrat av den västra kulturbomben som kallas media, eller så föreställer jag mig det. Vi börjar med färgval. Här har modet varierat från lätta pastelfärger till neon till svart-vitt, vitt-svart regnbågens alla färger, lila-gul-grön-orange och så vidare tills skiten börjar om igen, men detta är ingenting som besvärar den östafrikanska mannen. Han sitter under sin korkek och luktar på blommorna, kunde inte bry sig mindre om de underliga människorna i underliga kläder som så besvärat rycker i armar och läser sina utländska magasin. Den östafrikanska mannen jobbar med färger som slutat vara färger för 20 år sedan. Den östafrikanska mannen jobbar med gammal sjukhusgrön, knappt-orange, uråldrig brun. Färger där färgen verkar ha runnit ur plagget i fråga och lämnat efter sig en skugga av dess forna jag. Han trivs i det, kanske är det skönt för en människa som måhända växt upp i våra turistbroschyrers grälla föreställning av Afrika. Bara slippa alla färger ett tag, bo i ett färglöst land och äta färglös mat.
Plagget i fråga som dessa icke-färger präglar? Så klart kostymen, så klart. Men inte vilken kostym som helst, nej! Här måste rätt vara rätt eller i detta fall måste rätt vara ett fuck you finger till såväl modemedvetna som bloggare samt skräddare. Nu pratar vi den för stora kavajen på bredden, helst med axelkuddar som sitter på armbågen, samt de för stora kostymbyxorna på längden, så att byxorna måste sitta ett par centimeter under hakan. Vi börjar med det som så klart först måste adresseras: Varför denna konstiga kombination? (Samt, ifall du väljer överkurs: Varför alltid vit skjorta?). Svar: Jag vet inte, men jag skulle gissa att det är en fråga om prioriteringar här i livet, och afrikanska män satsar mer på familjen och upplevelser, likt en kristdemokrat, än kläder. Det billigaste alternativet är därför second-hand och det absolut billigaste en kavaj och byxor i en storlek som ingen kan ha, i en färg som ingen vill ha.
Vi går över till frågan om vad har detta för praktiska fördelar.
Förutom att klädbudgeten så vitt jag kan se mest handlar om att köpa ett par schyssta läderskor och bra strumpor, och därför är betydligt mindre än den genomsnittlige invånaren i Sverige, så ser det alltid väldigt svalt ut. Denna outfit skulle kunna beskrivas som ett mindre tält, som skyddar mot solen och värmer mot kylan. Det finns också många fickor i olika storlekar för många saker i många storlekar vilket kan vara bra ifall du gillar sådana. Men främst visar det på ett förstånd som är såväl upplysande som fint. När vi andra springer runt och skriker, drar oss i skägget och slänger kreditkorten runt omkring oss sitter den östafrikanska mannen och stirrar lugnt. Kanske kommer detta att förändras, kanske kommer den östafrikanska mannen att anpassa sig. Men vem vet, om 20 år kommer kanske detta unikum fortfarande sitta och lukta på blommorna under anti-kommersialismens korkek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar