Ambitionsnivån i den svenska glesbygden

Kamrater. Återigen dags att skriva bok offentligt. Dela med sig. Utveckla. Eller som vi så gärna gör här uppe i Norrland, avveckla. Jag skriver just nu från min väldigt fina lägenhet i centrala Piteå. Centrala Piteå som ligger på ett ungefär 150 mil+ från det Göteborg som jag avskyr så mycket att vara i men lätt längtar tillbaka till. Centrala Piteå tänker ni, måste vara flådigt. Det måste vara en glamorös tillvaro. En korsning mellan Kaspar i Nudådalen och Stureplan. Tyvärr. Centrala Piteå är tyvärr inte alls så roligt. En busstation, din vanliga samling svensson-butiker och ett par restauranger. Men vi befinner oss trots allt norr om polcirkeln så vad göra?

Sova. Sova är vad som är det absolut lättaste att göra här. Det är lätt att gå runt i södra Sverige och klaga över vintertrötthet. Jag väljer så klart att skratta åt det. På en lätt promenad till biblioteket för att hyra gasolkök, då biblioteken i Norrland märkte att de inte fanns någon publik för böcker började de låna ut hushållsgeråd istället, så var temperaturen -22. Fahrenheit, haha. Nä. Celsius. För övrigt förstår jag inte riktigt varför temperatur mäts i grader då det egentligen är något som förbehålls geometrin men det är ett annat kapitel i livets långa bok som kanske borde heta: Naturvetenskap - Den logiska och empiriska vetenskapens påhitt och lögn och sökandet efter en väg för alla. Eller något. I alla fall. Här gör jag radbrott och så fortsätter vi sedan. Hämtar lite kaffe. Tar en tuplur. Vad ni där ute än gör. Möts nedanför. Bild av slumpvis googlad bild får underhålla.

(Computer Snake-sökandet gav denna lilla bild. Själv hoppades jag på en lagom naken brittisk man)

Ah. Välkommen tillbaka. Vi kör på igen. Tar fart. Går på mål. Alltså, jag och min lilla flickvän, som jag från och med nu kommer kalla Lillen då det är vad jag kallar henne 95% av alla gånger jag pratar med eller om henne, är alltså på väg till biblioteket. Kallt som fan, mörkret har redan börjat lägga en viss slöja över horisonten, och det slår mig plötsligt: Anledningen till att det går så dåligt för Norrland, ifall vi utgår från det utan att titta närmare, är att kylan och mörkret dödar ambitioner.
En människa som är frusen och trött, och dessutom lever ett mullvadsliv men en pannlampa fastskruvad i pannan sex månader om året kan inte ha ambitioner. Eller i alla fall så är det svårt att ha ambitioner. Det finns alltså bara sex månader i Norrland då det finns tid att tänka storslagna tankar. Vilket inte räcker.

Jag orkar till exempel inte göra en kortfilm där jag går runt i Pite Centrum och visar alla sevärdheter för familj och vänner som eventuellt finns kvar någonstans i södra sverige. För att det inte går att göra något sådant. Istället hamnar ens val allt för ofta att göra minsta möjliga och nöja sig med det.Våran fantasi är hotad av klimatet, och klimatet är hotat av våran fantasi.

Skitkass text men ibland måste du bara börja skriva för att komma igång. Hej Schweiz.